notiser

Jag håller på att skriva ett tal om kärnfamiljen och jag går snart sönder inombords känns det som. Jag vet inte vad jag ska tycka och jag vet absolut inte vad jag ska skriva.
Visst är det bra med en mamma och en pappa med deras gemensamma barn. Tanken är god, men vem säger att man är lycklig bara för att man har föräldrar som är ihop?
Jag vet själv att jag är glad över att mina föräldrar har lyckats att vara tillsammans i alla dessa år, men hade jag varit lika glad och de hade haft det jobbigt hemma men utåt hade allt verkat bra?
Hmm, det här kräver eftertanke.
Det känns ju som skilda föräldrar = dåligt. I alla lägen.
Men det är ju inte hela sanningen.

WOW, min gubbe är totalt underbar när det gäller sådant här. Shit, han sammanfattade allt i ett sms. Bara för mig att utgå ifrån det. I ETT SMS!
Ok, det kanske var typ 4 sms på raken men ändå, grym är han!